Kamerić tillhör den generation unga människor som växte upp i Sarajevo under den tre och ett halvt år långa belägringen av staden. Under denna kollapsade gränserna mellan liv och död och våldet blev till norm. Avgörande för Kamerićs verk är frågeställningar kring det individuella och kollektiva minnet, där spår av krig blandas med delar ur konstnärens egen historia och hågkomst.

Den platsspecifika installation som skapats för Katedralen på Röda Sten består av två nya verk: Hooked (2010), ett antal stora, spindelnätsliknande handgjorda virkningar, och Silken Rope (2010), en 26 meter lång broderad snara.

Det finns flera paralleller och bibetydelser till verken. De refererar till verkliga händelser, men också till den grekiska myten om Philomela, en väverska som våldtogs och lemlästades av Tereus och därefter vävde för att vittna om vad hon utsatts för. På samma sätt använder sig också Kamerić av stickning och broderi.

Verken är sprungna ur den besatthet konstnären utvecklade under belägringen – en besatthet som delades av många bosniska kvinnor – och som här tar sig uttryck i ett slags klottrande med nål och garn. Kamerić omvandlar sprödheten av det traditionella hantverket genom att förstora spetsduken till överdimensionerade proportioner.

Virkningarna imiterar därmed inte bara livsformer (såsom spindelnät) utan ger även obehagliga farhågor, en känsla som intensifieras med broderiet i snaran Silken Rope som dinglar från det höga taket som ett straff från Gud.

Kamerić vänder sig personligen till oss samtidigt som hon förkroppsligar en kollektiv upplevelse. Genom sina verk återlivar Kamerić de tystade vittnesmålen av de otaliga historier om mäns grymhet och fördomar mot bosniska kvinnor, som använde vävning som ett sätt att mentalt stå emot krigets dubbla hot – att dödas och att bli våldtagna och befruktas av de män som förde kriget.

Liknande ämnen tas även upp i Kamerić tidigare verk, kanske mest påtagligt i hennes affischserie Bosnian Girl, där rasistisk, kvinnofientlig graffiti (lämnad av de holländska soldater som var ansvariga för att skydda civilbefolkningen i Srebrenica) placerats på ett självporträtt av konstnären – en serie som anspelar till kvinnans kropp som politiskt objekt och subjekt för våld, övergrepp och utbyte.

Graffiti som uttrycksform återkommer i hennes nya serie Nigel U Go, där dekorativa virkningar förvandlats till museiföremål genom inramning, och vari konstnären klottrat dit namn som exempelvis “George”, “Silvio”, “Nicolas” – varav alla är nutida makthavande män. Dessa spelar alla ett farligt spel med mänsklighetens öde genom sitt gudskomplex.

I Hooked och Silken Rope kan virkningarna ses som en form av motstånd och däri ett symboliskt sätt att övervinna underkastelsen. Detta leder oss att se till verkens könsspecificitet och refererar till de många tystade berättelser från alla de kvinnor som sitter med nål och tråd. Med Kamerićs egna ord: ”Hooked föddes ur ett behov av att skapa något som fyllde ett syfte. Alltmedan nätet växte blev detta syfte för mig till en besatthet… Att vara hooked (sv: fångad, fast, besatt) är att vara befriad och förslavad på samma gång.”

Utställningen No More Drama består av följande verk av Šejla Kamerić:
Dream House (2002), Glück (2010), Hooked (2010), Nigel U Go (2010), Remains (2006), Silken Rope (2010), Sorrow (2005), Sunset (2008) och What Do I Know (2007)

Curator Edi Muka

Vernissage lördag 9 oktober kl 12–17
Konstnärssamtal söndag 10 oktober kl 14